Justine

Det finns något stort med det lilla. Det där som kallas för jag. Det där som alla använder men som alltid bara är ett begrepp för mig. Och därför högst personligt.

Det finns något stort med avslappning. Att känna att man kanske är lite för kort, men ändå når upp.  Lite för rund, men med kurvor och så. Lite för mörk, men bra på mystik. Lite för djup men tar vara på det. Det finns något stort i att våga se på sitt jag och säga heja till sig själv, höja blicken, fastän inte göra det på skämt. Finns en storhet i att ta en bild av sitt inre och våga ha den bredvid sängen, våga använda sina egna klokheter som vaggsång.

Det är något stort med att få älska, något stort med att få älskas. Och att acceptera någons kärlek till 100%.
Att ingen är perfekt. Att alla är defekta. Men att jag är någons älskade ändå.
För alla är vi sällsynta, alla helt speciella. Och just någon söker dina kvaliteér. Just du gör någon hel.

Mycket har jag skrivit, och mycket här har rasat. Men många ord är kloka, tänkvärda. Förut gjorde jag det aldrig. Nu händer det att jag gör det. Känner mig stolt, över det lilla, som kallas jag.

//Justine