Justine

Det finns mornar när man helst av allt skulle vilja stanna tid och rum. Mornar då man svävar i ett lyckosamt slummer av kärleksbrus. Fast klockan är halv sex på morgonen och det är mörkt bakom gardinen. Trots att älsklingen halvslumrar och rummet känns kvavt efter nattens intåg. Trots detta, så önskar man att man kunde frysa hela världen och att det enda som blev kvar var den varma bilden om en arm runt någons kropp, två par läppar mot varandra och en enda stor morgonkram. Men när klockan ringer så inser man snart, att man inte får behålla stunden, längre än att man minns den, som ett alldeles eget morgonmirakel.

/Justine