Justine

Jag tror aldrig jag varit så ful som idag. Och det värsta var att det inte var någon särskild anledning, utan bara den misär som drabbat mitt utseende för tillfället. Faktiskt extremt tragiskt. Så för att provocera min omgivning lite, för jag vet att ni lackar ur på mitt självömkande när jag sätter igång, så följer här punkterna som fick mig att vilja blunda för min egen spegelbild.

- Vet ej var de kom från, och det är sak samma om det är sambokilon, fjortisfläsl eller lathet, men jag har aldrig vägt så mycket som jag gör nu. Och det är faktiskt ena handens alla fingrar på tok för många kilon.

- Jag har ta me fan lidit av acne sedan jag var 12 år gammal, både i ansiktet och på ryggen. Det har resulterat i att jag inte kunnat vistas en enda sommar med bar rygg utan att skämmas och att jag konstant skyler mig för den jag älskar när han vill vara nära. Nu har jag bokat (ännu ett, har varit dr tidigare för ngt år sedan) ett beök på vårdcentralen för nu tänker jag tigga om att få något starkare sp jag kan bli av med det här och slippa skämmas.

- Visst, det sägs att 95% av alla kvinnor har celluliter. Men det blir ju inte direkt bättre av att jag har det i släkten.

- Mitt hår, som annars är en av de få saker jag är stolt över ser för jävligt ut just nu. Det är slitet och måste klippas samt att det var länge sedan jag färgade det och det har nu blivit en utväxt.

- Jag är så oerhört oberskrivligt trött och less på att inte ha några bröst att jag faktiskt inte bryr mig om vem som läser det här inlägget för tillfället. Varför var jag tungen att stanna i puberteten och aldrig få uppleva hur det känns att få handla en ny bh med anledning av att de gamla blivit för små. För jag skämtar inte när jag säger att det aldrig har hänt.

- Min förkyldning går inte över och jag ahr inte tränat på en vecka.

- Och sist men inte minst. Bristen på pengar gör mig helt osannolikt less.

Jag är så bitter för tillfället i min ensamhet att jag tror att jag ska publicera det här förbannade klagoinlägget och sedan försöka sova bort den här kvällen och ha mig själv som enda sällskap. Jag vet. Jag slutar aldrig frvånas över vilken tragisk människa jag är.

Och för alla er som bryr er, vilket hör och häpna är majoriteten av de som läser denna blogg, så ber jag er att i stilla tysthet låta bli att kommentera detta inlägg. Och nej, jag är inte djupt deprimerad och det har inte hänt något traumatiskt. <men just ikväll känner jag bara för att gå och dra något gammalt över mig.

Over and out.
/Jenny