Justine

... om det som var blir till en klump i magen. Ibland är det ännu värre. Ibland är det någon som sticker en kniv genom mig. Men ändå, på något sätt. Så är det som om jag står kvar. Som en ko som skakar av sig flugorna utan att reflektera över vad som störde. När jag egentligen brukade gråta så infinner sig den där klumpen. Men sedan är det som att det dör undan. Så länge jag bara är tillräckligt glad. Jag vet inte hur mycket jag har skrattat de två sista dagarna. Kanske av lycka. Kanske av desperation. Vad vet jag.

Jag skrev en text i mitt förra inlägg. Det var inte poesi, bara så ni har det klart för er. Man kanske borde kalla det dikt då?

Fan vet vad dikt är nu för tiden. Fan vet vad som är poesi eller trasiga ord, helande ord, skrikande ord. Fan vet vilken innebörd ett inlägg kan ha. Vilket hopp eller förtvivlan som speglas i en bloggares öga. Vilken själ som kände sig träffad av ett tangentbord. Fan vet vad skapande är, eller kreativitet eller konstnärlighet, eller de där orden som skrevs för ett samvete. Vem fan ska döma, vem fan ska säga vad som är skapande, kreativitet eller konstnärlighet? Vem stoppar poeten från lycka, för att uppmärksamma denne på verkligheten? Vem är stoppklossen i en värld av konst som omedvetet skapats med våra sinnen. Är det samvetet, Fan eller du?

/Jenny