Om det bara var så det var
Om en stund, en stund senare. Om ett par sekunder eller fler.
Om några timmar, dagar eller tidpunkter, fastnaglade i urtavlan.
Om allt som oftast, om allt för väl.
Om bara ibland, fastän mera sällan.
Om det fanns något större än det här.
Som täckte hela livet med sin längtan.
Fyllde det, om än lite för nära djupet av ytan.
Om breddgrader av nyfunna stränder,
plötsligt söndertrampade av galenskap,
och lögnaktiga fotavtryck fulla med havsvatten,
beklädda med sandaler och framtidstro.
Om längsgående horisontella livslinjer i vertikala avseenden,
som sträckte sig paralellt med våglängdernas vågskvalp och sömniga kluckande,
mot den hisnande klippväggen som gav en lodrät motorväg mot den cirkelformade solen,
vi kallade hem.
Om en avsaknad av tårar som torkade i stillhet under ökensolens gassande i betongdjungeln vi kallar storstad
och gav plats åt ett överväldigat leende som bygger på vätskebrist
och tillkännagivande av mänsklighetens ironiska skandalfilosofi.
Om ett hav av stormar som stillnat på vägen
och moln av drömmar som kramas tillsammans som tvättsvampar under vattenytan och väntar på luftdrag,
men uppfylls av vakum och svävar.
Om alla mina luriga ordval och besynnerliga strävan, efter klarhet och ömhet i livet,
formar jag mina meningar och bygger de på förvirring. Binder samman, knyter knopar, låser upp och reglar, allt och alla i min närhet i en isoleringscell. Väljer jag vägar och suddar igen mina fotspår, tillåter jag er att följa mina andetagssånger, som jag viskar i abstrakta skogar med kvalitétsvirke och parasitbon. Begraver jag mina tvivel i en andäktig värld av hoprörda ingredienser och tillåter er smaka med klädnypa för näsan och förbundna ögon. Och ni litar på mitt omdöme även då.
Om det går runt runt i ett kapell av eko som etsar sig fast i en barnavärld mellan väggar och tak. Som fångat skratt och gråt i ett bullrigt rörelsemönster som studsar mellan väggarna och eftersmaken är vuxen. Är vuxen.
Om det vore så, så som jag menade. Om det vore så, så skulle det aldrig ta slut.
Inte ens, inte ens
nu.
/JEnny
Ursäkta mig.
D.S.
Om några timmar, dagar eller tidpunkter, fastnaglade i urtavlan.
Om allt som oftast, om allt för väl.
Om bara ibland, fastän mera sällan.
Om det fanns något större än det här.
Som täckte hela livet med sin längtan.
Fyllde det, om än lite för nära djupet av ytan.
Om breddgrader av nyfunna stränder,
plötsligt söndertrampade av galenskap,
och lögnaktiga fotavtryck fulla med havsvatten,
beklädda med sandaler och framtidstro.
Om längsgående horisontella livslinjer i vertikala avseenden,
som sträckte sig paralellt med våglängdernas vågskvalp och sömniga kluckande,
mot den hisnande klippväggen som gav en lodrät motorväg mot den cirkelformade solen,
vi kallade hem.
Om en avsaknad av tårar som torkade i stillhet under ökensolens gassande i betongdjungeln vi kallar storstad
och gav plats åt ett överväldigat leende som bygger på vätskebrist
och tillkännagivande av mänsklighetens ironiska skandalfilosofi.
Om ett hav av stormar som stillnat på vägen
och moln av drömmar som kramas tillsammans som tvättsvampar under vattenytan och väntar på luftdrag,
men uppfylls av vakum och svävar.
Om alla mina luriga ordval och besynnerliga strävan, efter klarhet och ömhet i livet,
formar jag mina meningar och bygger de på förvirring. Binder samman, knyter knopar, låser upp och reglar, allt och alla i min närhet i en isoleringscell. Väljer jag vägar och suddar igen mina fotspår, tillåter jag er att följa mina andetagssånger, som jag viskar i abstrakta skogar med kvalitétsvirke och parasitbon. Begraver jag mina tvivel i en andäktig värld av hoprörda ingredienser och tillåter er smaka med klädnypa för näsan och förbundna ögon. Och ni litar på mitt omdöme även då.
Om det går runt runt i ett kapell av eko som etsar sig fast i en barnavärld mellan väggar och tak. Som fångat skratt och gråt i ett bullrigt rörelsemönster som studsar mellan väggarna och eftersmaken är vuxen. Är vuxen.
Om det vore så, så som jag menade. Om det vore så, så skulle det aldrig ta slut.
Inte ens, inte ens
nu.
/JEnny
Ursäkta mig.
D.S.
Kommentarer
Postat av: Hanna
När man inte riktigt vet vad man ska säga, när man kanske inte riktigt förstår, då kan man säga att det är vackert.
Trackback
