Justine

Och det handlar om min hund.
Visst han må vara dum i huvudet och jag skäller på honom som ett jävla cp. Men han är oftast fin och snäll, lite egen, lyssnar bara med ett halvt öra och tror att han kan få som han vill. Han är 8,5 nu, min trofasta älskling. Fick honom som dum oc korkad 10 åring. Men vi har på något sätt växt ihop. Det bara är så. Hade kvalitetstid med honom idag. Kastade pinnar och boll över ängen och han sprang som vinden. Kom till mig, viftade på svansen och gav mig den där valpiga uppsynen. För han blir aldrig vuxen, han blir aldrig tråkig eller trött på livet. Och allt jag behöver är hans valpiga ansikte och hans lekfulla skällande för att jag ska skratta när jag annars är ledsen. Sedan fick han en välförtjänt dusch och en grundlig kammning. Jag gosade in mig i hans mjuka fluffiga päls. Lade mig mot hand andetag och blev sådär oerhört ledsen inombords. Jag kommer sakna honom så oerhört mycket att det gör ont i mig. För Casper kan man inte ha distans till, Casper kan man inte skjuta undan i tanken. Och jag kan inte låta bli att känna i hans närhet.

Jag pratar om en hund. Men inte vilken som helst. Min hund. Min Casper.
Min älskade Flat coated retriver.

/JEnny