Justine

Det krymper men verkar avsevärt mycket större. 

Det kväver men gräver hål och skapar utrymme för ironi. 

Det missuppfattas men hålls fast vid och utgången blir allvarligare än väntat. 

Det fruktar inte värme och kyla annat än till vardags och i undantagsfall, så som helg. 

Det byggs inte nåd på intresselektioner och camouflage är bara avsaknad av auktoritet. 

Det påstås inte vara dömt att lyckas, men dömt att sträva efter “segern är vår”. 

Det beklagas sällan om lyckosam smärta och beskrivningarna har en tendens att bli destruktiva ändå. 

Det spelas sällan sånger i både moll och dur, och att gråta så man skrattar är en dödssynd. 

Det antas sällan att två är hälften så starkt som en, och konsekvensen av den naiva uppsynen slukar samveten. 



Det händer ständigt att folk förstår fel, och ser som om världen står och faller. När allt som hänt är att de byggt sin värld, på antaganden och sorger. Och tårar faller allt för ofta, över sådant inte värt att gråta för. Och allt för många har en snedvriden bild, av hur deras omgivningen ser ut, och vad omgivningen gör. Det är ett alldeles för vanligt fenomen, att sno in sig i dunkel atmosfär. Att inte bry sig att dra upp gardinen och se vad som finns där. Att så många väljer den trånga vägen, är förbluffande och borde få ett slut. Men har man väl gett sig in i sörjan, är det svårt att ta sig ut.