Kalla fötter
Sista gången på Baggböle innan jag far, var igår. Shake spelade, det var publikrekord för sommaren, "alla" var där och Hanna var där. Det var som gjort för att det skulle bli en oförglömlig kväll. Vilket det blev också. Men på väg hem i den kyliga, dimmiga Augustinatten, genom det halvdunkla skenet som bara norrland kan åstadkomma, hände något. När sol och måne byter plats och det känns ljust rots att det är mörkt för årstiden, när man åker och ser dimslöjade ängar, lukten av slaget gräs och känner friheten nagla sig fast i fartvinden på min axel. Då blir man sentimental. Då undrar man vad det är man gett sig in på. Då saknar man det som man just då har runt omkring sig, vet att det inte kommer förbli så någon längre tid. Då känns det som om någon sticker en spruta i hjärtat, vill bedöva det mot känslor, alldeles för starka för ens eget bästa. Då känns det som om hela himlen gråter, men det faller inte ett stilla regn. Det är bara stilla, så stilla så tryggt. Att man kan ifrågasätta varför man byter bort något sådant.
Och jag vet varför jag gör det. Jag vet varför jag byter. Jag vet varför jag går, åker, flyger, försvinner, lämnar, allt detta bakom mig om 1 vecka och 6 dagar. Det är för kärleken. För kärleken och kanske för min egen skull. Eller är det ett sätt att övertala sig själv? Igårvar jag 18 och ett halvt år gammal. Idag närmare 19. En orolig själ på flykt undan den norrländska Augustinatten, följandes sina drömmar. Mot ett mål som kan betyda hem, kan betyda bort, kan betyda sagolik eufori eller katastrofala följder.Eller bara något som måste göras, måste följas. Konsekvenser som måste tas, ett beslut som måste fasthållas, en upplevese som måste levas. Och några tvivel i min bakficka som aldrig kommer yttras. En känsla av galenskap, av kärlekskap, av kaosskap, och några ord som inte finns.
En norrländsk Augustinatt som den som var igår, då var sorgen ett faktum i mitt hjärta. Men sorgen är inte lika stor som saknaden, som längtan och leendet. Inte lika tung att bära som den sorg som hade medföljt om beslutet varit annorlunda.
Det regnar ute, himen öppnar sig. För en stund sedan var det varmt. Nu är mina fötter kalla som is, och värmen från fiten täcker inte hela vägen ner. Den lämnar en glipa, en glipa där kyla sipprar in och påminner mig, om att jag fortfarande är dödlig
/JEnny
Och kanske är det inte så farligt att inse, att man faktiskt är dödlig. Kanske behöver man ruskas om, ibland ordentligt, för att se att livet det är dödligt, farligt, oslagbart, underbart, fantastiskt och alldeles alldeles för värdefullt för att undvika. Man ska känna saknad och till och med sorg. Men som du själv skriver - det finns något större. Och det är viktigt, det viktigaste. Du är den modigaste jag vet! Massa kärlek
Jenny, Jenny, Jenny. Jag är så glad för din skull! Och du är så värd kärlek, lycka, äventyr. Allt. Nu när jag sitter här i min säng, mörkret kryper sig in och jag känner mig allmänt sentimental, så kan jag passa på att säga att du är en av de mest ärliga och omtänksamma personerna jag träffat. Allt du lämnar hemma finns kvar och skickar massa kärlek och lyckönskningar.
Jag hoppas det blir en avskedsmiddag (?!?!?!) så vi får krama dig extra hårt!
Hehe, ovanligt sentimental text från Ms.Wink. Men, det sägs alldeles för sällan.
Posssssssssssssss gomman!
Jag tror vi alla känner den där sentimentaliteten, även om det inte är vi som lämnar Umeå... Du är en väldigt stor del av mig Jenny, så självklart känns det tungt för mig och många andra av oss, men jag vet att du alltid kommer få ha kvar den där delen av mig! Den försvinner inte, den finns kvar här och väntar tålmodigt tills du kommer och hälsar på. Eller tills vi kommer och hälsar på. Och denna känsla som tynger mig, vägs så mycket upp av de leenden jag sett dig bära de senaste veckorna. Något som får dig att le sådär är värt att satsa på. Jag är lycklig med dig, alltså kommer jag vara lycklig med dig även när du bor i Karlskrona. Du är bästa Jennyn i världen. Kram.
