Justine

Har nu kommit "hem", ja till lägneheten med de goda dofterna och det praktfulla valnötsträdet. "Hem", till en plats där jag inte har några rötter, men där kärleken spirar från en fin jordmån och brer sina praktfulla lyckoblad som persienner utanför fönstren, på lägenheten som inte syns från gatan. Som inte syns från norrland. Men som syns i detta nu då jag ser mig omkring och hittar hemtrevlighet och trygghet i mitt blickfång.

Jag har varit i Falkenberg denna helg, i en gul liten stuga vid havet. I en varm säng med vita lakan och kärlek som sängsällskap. Runt i Falkenberg på en cykel utan växlar. Till Varbergs fästning med nyfikenhet och lycka i bröstkorgen. I ett hörn med kvällssol och havskräftor på tallriken. På en klippa med solnedgång och bubbel i magen. Jag har varit i Falkenberg och landat med min ängel. Vi tog oss via molnen och horisonten, landade på en brygga och fann ro i varandras hjärtan.

Och vardagen knackar på. Oundvikligt och oförsiktigt. Tvingar med varsamma medel och för med bestämda steg. Och det handlar om anpassning, om att hitta sitt portabla hem och att se att en bestämd förning är enklast att följa. Ger bäst resultat. Hållbart resultat. Och bevarar kärlekens jordmån, bevarar lyckobladen, i lägenheten som inte syns från Umeå.

/Jenny