Justine

Nu kan man säga att det är i övermorgon.

Det är ett sorts inre fladder av känslovindar i mig. Det drar och sliter i gardinerna och hur jag än försöker stänga fönstren så är det korsdrag och snålblåst som viner runt mina fötter. Vispar upp löv i stora drivor och driver mig mot insikterna. De som jag så gärna håller mig ifrån, men som jag måste ta till mig för att ha tillräckligt med närvaro för att genomföra det här.

Nästan allt är packat. Nästan allt är klart. Nästan allt står och faller. Men flyter på mod och vågor av styrka. Och jag kanske tror att jag är orkesös och svag, men jag ska inte underskatta min egen förmåga för uppenbarligen är jag ganska bra på att trampa vatten. Eller till och med komma framåt. Och visst gör det ont, om jag känner efter. Visst är man liten inför framtiden när man önskar sig visioner. Men jag gör skillnad, för mig själv. Och jag trivs med att definiera mig själv som modig. Och stark. För då känns det lite lättare, och det är inte en fysisk omöjlighet att tämja kaosvindarna. Man får ge sig in i stormen, och stå kvar tills den bedarrat. Stå kvar.

Stå kvar
/JEnny