Justine

Solen hade just passerat takåsarna då jag fann mig själv sittandes på bänkens högra sida, nere vid skogsbrynet. Trafiken från norrleden hade ännu inte hunnit vakna med sin iver och kaoset som normalt sett råder på torget tycktes nästan overkligt långt bort. Jag vaknade där och då och såg mig villrådigt omkring. Som en nyutexaminerad lärares entusiasm den första dagen, men med vetskapen om att det är dömt att misslyckas. Staden var inte vad den skulle komma att bli, när den vaknat. Och skönheten som speglades i dess stilla lugn och harmoni skulle inte värma mig mycket länge till. Mitt tidslösa rum var dömt att krossas och det om så bara inom några minuter. Bänken kändes med ens mycket nött under min bortdomnade rumpa, som om den pikade mig för min övervikt eller korsförhörde mitt motiv för att sitta kvar. Men jag hade tusen gånger hellre bytt plats med bänken där och då. För likheten mellan oss var slående, då jag insåg att vi båda levt våra liv under människor. Skillnaden, att bänken fått höra deras tankar, medan jag gått ovetande därifrån.

Nog var det märkligt hur fort ett klockslag kunde få oss att röra oss utanför ytterdörrarna och cykelhjulen att börja snurra i takt med glaskulorna på skolgården. Som på en given signal hade centrum förvandlats från fridfullt dvalande till oroväckande bullrigt. Mina fötter kändes rastlösa och tvingade mig att ta tillflykt. Jag gick genom skogsdungen hem. Till det hem som jag ännu inte kände som mitt. Men som rent kontraktmässigt var skrivet på mig, rent praktiskt städat av mig, och nyckeln, den låg i min ficka. Det slog mig att gemenskapen med döda ting ibland tycktes starkare än bland levande. Bänken och jag hade mer gemensamt än vad mänskligheten och jag någonsin haft.

Det var som att mötas av en suck av tomhet och kaffesump när jag öppnade dörren. Kaffesumpen var ett faktum medan det enda som band mig till tomheten var just tomheten. Ett skäl så gott som inget annat om du frågade mig. Vilket ingen i och för sig gjorde, med skälet att de inte hade något behov av min åsikt. Ett skäl så gott som inget annat.

Jag kan äta ett äpple om jag vill. Jag kan se på en film och få en dos romans. Tända ett ljus för de ensamma, mig själv. Och jag kan somna vilken tid jag vill, utan någons ifrågasättande. Men jag kan inte ringa en vän. Pussa någon god natt. Eller känna tillhörighet med någon annan. En last jag har är gröna äpplen. Den andra är min feghet. En tredje är bristen på engagemang. Någon måste också leva sitt liv i utanförskap, eftersom någon måste representera den samhällsklassen också. Om det nu är en samhällsklass och inte en djurart för beskådning och besvärade suckar. Skälet till deras suckar, är ett skäl så godtagbart som inget annat. Jag är ett misslyckande helt enkelt.

En period hängde jag med alkoholister. En annan som pundare i Icas garage. En tredje som prostituerad i en trappuppgång. En fjärde i en skåpbil på campingen bakom kyrkan. Resten av tiden har jag suttit på bänkar, strosat omkring bland betong. Klottrat ned husfasader och staket. Satt igång polissirener och snattat blombuketter. Och skurit mig i armarna till mitt eget självhat i spegeln på hemköps toalett. Jag har agat mina demoner. Matat mina demoner. Sårat och älskat mina demoner. Och fött ett självförakt knappt värt en knapp.

Och för tillfället jobbar jag i en butik där jag ser dig gå till jobbet varje dag. Mitt bortadopterade barn går i din sons dagisgrupp och hans riktiga far är hallick och en vandrande kokainbomb. Jag säger trevlig helg till dig när du handlar korv och pommfritt till fredagsmyset. Och jag har just fått er alla att sluta handla i närbutiken.

/JEnny